Känslan just nu går inte att beskriva. Jag är ledsen men samtidigt glad. Idag gick jag ut nian på Malmsjö Skola efter att ha gått där i 10 år. Det började som en vanlig skolavslutning, vi gick in i klassrummet och hämtade stolar för att sedan sätta oss i publiken ute på skolgården. Massa klasser som sjöng, sådär som det alltid har varit. Sen sjöng G lika fint som vanligt och hon fick massa applåder, inte så konstigt när man sjunger så fint som hon.
Efter det där så var det vi, niorna, dem första niorna någonsin på Malmsjö skola, som skulle upp på scenen för att ta emot våra betyg och en ros från rektorn och våra mentorer. Allt kändes då än så länge lugnt. Sen började dem ropa upp mina bästa vänners namn och då blev det mer känslosamt. Kände mig konstigt stolt över mina bebos haha. Sen fick jag mitt kuvert, vilket inte var särskilt speciellt. Fast sen såg jag mormor långt borta i ”publiken” och då blev jag ännu mer känslosam. Well I am a teen you know, hormoner and stuffs.
När skolgårdsfirandet var slut så gick vi in i vårt klassrum och fick tårta och så, tittade på mina betyg och blev så nöjd. Sen körde lärarna ett bildspel med bilder från när vi var små på varje elev i klassen, och läste ett litet rim om personen. Det gjorde dem även på balen igår, men kul att få se idag igen. Det var en rolig grej liksom. Seeeeen insåg jag att allt var slut och ögonen blev tårfyllda, dessutom blev det inte bättre när en lärare skulle hålla ett litet tal. Försökte verkligen hålla tårarna inne när jag skulle gå fram och tacka och säga hejdå till mina lärare. Men niiixx, serrni det fungerade inte. Ställde mig med J, G och Aleksandra och började gråta som fan när jag kom på att vi inte skulle gå i samma skola i höst. Att vi var nu inte längre klassiiisar, utan bara vanliga vänner. Usch, kunde typ inte prata.
Kramade några mer, och sen tömde jag snabbt mitt skåp och tog mitt hänglås och hängde i trappan som alla andra nior. And guess what? Då började jag gråta igen. Fatta att jag har gått i den där skolan i TIO år, det är mer än halva mitt liv. Och nu ska jag lämna min lilla safezone? Liksom whut.
Känner mig typ inte ens taggad på sommarlov, kan ju bero på att det regnar och vädret suger men ändå. Det här var nog den mest känslosamma dagen i mitt liv. Sick. Men min klass är verkligen världens bästa, nuff said.
Nu ska jag dock börja gymnasiet, och som det såg ut på mitt meritvärde så har jag ganska stor chans att komma in på Thorén vilket känns skönt. Fast får inte reda på vart jag kommer in förrens den 28 juni, det är i alla fall ett bra nummer så detta böör gå bra. Förresten blev det här inlägget väldigt depp men men.
Skrev alltså den här texten den 14 Juni, dagen efter skolavslutningen.
Kommentera